Som en jävla vattenbunke

Mitt psykologiska tillstånd just nu skulle kunna liknas med en bunke fylld upp till det yttersta med vatten (verkar som att jag får försöka förklara detta på dagisnivå). Minsta lilla droppe (orsak) kan få denna att rinna över. Även de minsta, töntigaste sakerna som man egentligen inte ska eller borde eller brukar bli upprörd över.

På samma sätt, är det bara små töntiga saker som får spänningen på denna vattenyta att minska. Det kan det tyckas konstigt hur man kan bygga upp en glädje runt en liten värdslig sak, precis som det kan tyckas konstigt att man kan reagera så starkt på att denna lilla saken tas ifrån en. Men när gränser mellan dessa två tillstånd (att bägaren rinner över eller när spänningen på ytan minskar) är så hårfin kanske det är lättare att förstå.

Jag ursäktar inte detta beteendet, jag vill bara försöka göra lite mer klarhet i varför jag kanske reagerar som jag gör ibland.

Om man inte vet att jag just nu befinner mig i detta sinnestillstånd, är mitt beteende kanske svårt att förstå eller acceptera. Men hur ska man kunna veta att att jag just nu känner mig som den här jävla bunken, om man inte på riktigt frågar och är beredd på att verkligen lyssna? Och med att lyssna menar jag inte höra det man vill höra, klappa lite på axeln och sedan sopa det under mattan. Jag menar att på riktigt vara mottaglig för den verkliga innebörden svaret, genom att kanske aktivera sina känselspröt lite mer än vanligt, trots att detta kräver lite mer av den som lyssnar.

(Dock tycker jag inte man ska behöva be de som står en närmast att faktiskt lyssna på det här lite intensivare sättet. Jag tycker detta är något som borde falla sig naturligt om man bryr sig om någon).